Skrivet för och publicerat i Trasdockan nr 4 2009

Med stigande oro har jag under det senaste Ã¥ret konstaterat att allt färre ragdolluppfödare väljer att följa vÃ¥rt hälsoprogram. FrÃ¥n att ha varit en självklarhet för de allra flesta sÃ¥ är det numera skrämmande mÃ¥nga som helt slutat ultraljuda sina avelskatters hjärta och njurar. Jag kan bara ställa mig frÃ¥gan – varför?

Dimma, S*Morellos Another Blue, testad enligt Ragdollklubbens hälsoprogram.

Ragdollklubben är sedan ett antal Ã¥r tillbaka med i Maine Coon-kattens hälsoprogram för HCM, och liksom hos Maine coonen har forskarna utvecklat ett DNA-test för en av de mutationer som orsakar HCM hos ragdollen. SÃ¥ sent som i vÃ¥ras började äntligen vÃ¥ra ultraljudsresultat samt inskickade DNA-resultat för HCM publiceras i stamtavledatabasen Pawpeds, vilket gett oss möjlighet att fÃ¥ en god överblick över flera generationers HCM-resultat. Vi har även ett hälsoprogram för njurar eftersom det kunnat konstateras att mÃ¥nga ragdolls haft deformerade njurar samt dött en för tidig död p.g.a. njurproblem. Det är alltsÃ¥ för att minska frekvensen av dessa potentiellt dödliga – och i allra högsta grad ärftliga – hälsoproblem som vi har vÃ¥rt hälsoprogram.

Vad är det då som gjort att så många uppfödare slutat ultraljuda sina avelsdjur? En av de största anledningarna ligger säkert i det faktum att vi fått ett DNA test för HCM som är både snabbt och billigt, och det ger ett resultat som inte förändras med tiden. Perfekt, tänker många, nu kan vi enkelt sortera bort de katter som har den defekta genen. Problemet är ju förstås att den mutation vi testar för är endast EN av flera mutationer som kan orsaka HCM hos ragdollen. Det finns ragdolls som är DNA-testade N/N (d.v.s. fria från mutationen) och ändå har utvecklat HCM. Det står klart och tydligt i hälsoprogrammet att DNA-testet inte ersätter ultraljud, utan för att undvika att avla fram sjuka ragdolls så måste vi göra BÅDA. Det finns även andra hjärtproblem än HCM och dessa behöver vi definitivt ultraljuda för att upptäcka.

Vidare, inte nog med att uppfödare slutat ultraljuda hjärtat på sina avelskatter, de verkar ofta samtidigt sluta ultraljuda njurarna. Varför? Vi ser fortfarande ragdolls med njurproblem, det finns till och med katter som helt saknar en av sina njurar. Om vi slutar ultraljuda tappar vi kontrollen över hälsoproblemen och då riskerar vi att sitta här om några år med massor av sjuka katter.

Häromveckan fick jag ett mail ifrÃ¥n en person som letar ragdoll och gav lite rÃ¥d vad hon skulle tänka pÃ¥. Hon skrev till mig att hon hittat helt underbara kattungar hos flera uppfödare, men pÃ¥ frÃ¥gan om de testade sina katter sÃ¥ fick hon ett nej, med flera olika och mer eller mindre övertygande förklaringar. NÃ¥gon menade att ett ultraljudsresultat inte sa nÃ¥gonting, att katten kunde vara frisk vid scanningen men sjuk nästa dag. Det stämmer att HCM är en progressiv sjukdom som utvecklas med Ã¥ldern och det är inget som säger att den katt jag ultraljudar nu är frisk om ett Ã¥r. Men ponera att vi lÃ¥ter bli att scanna katten och den faktiskt ÄR sjuk. DÃ¥ har vi lÃ¥tit bli att använda oss av ett mycket enkelt och ur ett helhetsperspektiv billigt verktyg som kunde ha gett oss den informationen innan vi parade vÃ¥r katt. Vi gör det ju även för kattens egen skull – vem vill riskera att para en hona som har HCM och se henne plÃ¥gas av en dräktighet som skulle kunna orsaka hennes död?

Ett annat vanligt argument gick ut på att uppfödaren “känner katternas linjer” och att de inte haft några katter eller avkommor som insjuknat. Frågan är hur många av oss uppfödare som har kvar alla avelskatter i alla tidigare led och ultraljudat dem regelbundet upp till åtta års ålder såsom hälsoprogrammet säger? För det första är det inte många uppfödare som fött upp ragdolls så länge, och att en uppfödare har kvar och testar alla dessa avelskatter upp till åtta års ålder hör av förståeliga skäl inte till vanligheten. Eftersom vi dessutom har den genetiska bredden att ta hänsyn till så måste alla uppfödare ta in nytt blod i sin avel med jämna mellanrum. Det är i mina ögon omöjligt att vara säker på att alla katter man avlar på inte har några genetiska defekter.

Andra uppfödare som inte testar säger att “mina kattungeköpare testar sina katter innan de går i avel”. Förutom att man på detta sätt helt frånsäger sig ansvaret för resultatet av sin egen avel, så sänder ju detta förstås signaler till de som köper kattungar till avel från en sådan uppfödare. De som fött upp ragdolls länge blir ju av naturliga skäl förebilder för nya uppfödare på gott och ont. Många nya uppfödare ser inte poängen med att ultraljuda när erfarna uppfödare låter bli, vilket leder till en ond spiral där allt färre testar sina katter och sjukdomar oundvikligen kommer bli vanligare.

S*Cheesericas Tussilago, efter testade föräldrar, far- och morföräldrar.

Vad vÃ¥ra veterinärer säger till oss pÃ¥verkar ocksÃ¥ beslutet att testa eller ej. Vissa menar att veterinärerna försöker pumpa oss uppfödare pÃ¥ pengar genom att rekommendera oss att ultraljuda vÃ¥ra katter även om det inte är nödvändigt. Sedan finns det även andra sidan av samma mynt, där veterinärerna säger att vi slänger vÃ¥ra pengar i sjön när vi testar vÃ¥ra katter. Men hur kan man välja att lyssna pÃ¥ en veterinärs personliga Ã¥sikt? Det är forskarna vi ska lyssna pÃ¥, inte vad en enskild veterinär – som tittat pÃ¥ ett betydligt mindre material – tror och tycker. SÃ¥ länge forskningen säger att vi ska bÃ¥de DNA-testa och ultraljuda vÃ¥ra katter sÃ¥ bör vi göra det.

I slutändan känns det som att den enda verkliga orsaken till att uppfödare inte scannar sina katter är att det kostar pengar. VÃ¥ra katter lider inte av att bli ultraljudade, sÃ¥ det finns ingen hälsomässig orsak till att lÃ¥ta bli. Är vi inte skyldiga vÃ¥r ras att prioritera deras hälsa över allt annat? Hur motiverar vi för kattungeköpare att vi har ett hälsoprogram som vi inte följer? Jag ber er alla, för ragdollrasen och vÃ¥ra framtida katter och kattungeköpares skull – följ hälsoprogrammet och främja en hälsosam ragdoll!