Ja, det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv! Som den utpräglade kvälls- och nattmänniska jag är sÃ¥ är det rätt svÃ¥rt att banka in det i skallen… Men eftersom jag ska börja jobba sÃ¥ otroligt tidigt nu sÃ¥ fÃ¥r jag tvinga mig helt enkelt. Imorse ställde jag väckarklockan pÃ¥ 05.45 (pÃ¥ en söndag!!!) och lyckades faktiskt gÃ¥ upp kl. 6. Det är ändÃ¥ sovmorgon jämfört med imorgon, när jag mÃ¥ste gÃ¥ upp redan kl. 04.30 för att hinna till jobbet i tid… Fasa!! Det är ju tur att man har katter som förstÃ¥r att väckarklockan betyder vakna, för när den väl ringt sÃ¥ kryper Leica upp bredvid mig i sängen och spinner och spinner och spinner sÃ¥ att det är omöjligt att somna om! Och dÃ¥ vaknar man ju i alla fall pÃ¥ gott humör. 🙂
För att komma upp ur sömndvalan sÃ¥ tog jag med mig katterna ut pÃ¥ en (ur kattsynpunkt sett) lÃ¥ngpromenad i skogen i solens första strÃ¥lar. Jag tänkte att katterna skulle uppskatta att fÃ¥ vara ute utan att träffa pÃ¥ en massa människor, särskilt Leica som ännu tycker det är lite läskigt med bilar och folk som dyker upp frÃ¥n ingenstans. Och visst hade jag rätt! De blev överlyckliga och traskade glatt över stock och sten. Leica fick bana vägen som vanligt, och Dimma är en exemplarisk följeslagare. Ibland sÃ¥ stannar hon upp för att titta lite extra pÃ¥ nÃ¥got, men sÃ¥ fort jag ropar pÃ¥ henne sÃ¥ kommer hon ikapp. Annars kan det ju vara lite knepigt att gÃ¥ med tvÃ¥ självständiga katter i koppel mellan träden. 🙂
När vi kom hem så passade jag på att baka scones för att få lite extra söndagsmysigt. Leica gjorde mig sällskap i soffan framför tvn. Kan en söndagsmorgon bli bättre än såhär?
Lämna ett svar