Ja, det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv! Som den utpräglade kvälls- och nattmänniska jag är sÃ¥ är det rätt svÃ¥rt att banka in det i skallen… Men eftersom jag ska börja jobba sÃ¥ otroligt tidigt nu sÃ¥ fÃ¥r jag tvinga mig helt enkelt. Imorse ställde jag väckarklockan pÃ¥ 05.45 (pÃ¥ en söndag!!!) och lyckades faktiskt gÃ¥ upp kl. 6. Det är ändÃ¥ sovmorgon jämfört med imorgon, när jag mÃ¥ste gÃ¥ upp redan kl. 04.30 för att hinna till jobbet i tid… Fasa!! Det är ju tur att man har katter som förstÃ¥r att väckarklockan betyder vakna, för när den väl ringt sÃ¥ kryper Leica upp bredvid mig i sängen och spinner och spinner och spinner sÃ¥ att det är omöjligt att somna om! Och dÃ¥ vaknar man ju i alla fall pÃ¥ gott humör. 
För att komma upp ur sömndvalan så tog jag med mig katterna ut på en (ur kattsynpunkt sett) långpromenad i skogen i solens första strålar. Jag tänkte att katterna skulle uppskatta att få vara ute utan att träffa på en massa människor, särskilt Leica som ännu tycker det är lite läskigt med bilar och folk som dyker upp från ingenstans. Och visst hade jag rätt! De blev överlyckliga och traskade glatt över stock och sten. Leica fick bana vägen som vanligt, och Dimma är en exemplarisk följeslagare. Ibland så stannar hon upp för att titta lite extra på något, men så fort jag ropar på henne så kommer hon ikapp. Annars kan det ju vara lite knepigt att gå med två självständiga katter i koppel mellan träden.
När vi kom hem så passade jag på att baka scones för att få lite extra söndagsmysigt. Leica gjorde mig sällskap i soffan framför tvn. Kan en söndagsmorgon bli bättre än såhär?
Lämna ett svar