Ã…rsta Havsbad 14 oktober 2010

Ja jag vet, jag är notoriskt dÃ¥lig pÃ¥ att blogga och jag har faktiskt funderat pÃ¥ att lägga ner helt med tanke pÃ¥ att de fÃ¥tal besökare jag kanske en gÃ¥ng haft säkerligen kommer sluta besöka min blogg nu när jag inte skriver alls… *suck* Men de som känner mig vet att jag haft det ganska rörigt och stressigt den senaste tiden sÃ¥ jag har helt enkelt inte haft samvete att sätta mig och blogga ovanpÃ¥ det.

Min ljuvliga utsikt vid datorn den senaste månaden

Som jag skrev senast sÃ¥ fick jag ju en vattenskada i min lägenhet, sÃ¥ de senaste mÃ¥naderna har ingenting varit normalt  – och jag är en person som tycker förändringar är väldigt obekväma och jobbiga, oavsett om de är positiva eller negativa. FrÃ¥n det att vattenskadan upptäcktes i slutet pÃ¥ juli och fram till 13 september när de började riva (ja, de ignorerade vattenskadan totalt i över en mÃ¥nad!) sÃ¥ bodde jag kvar hemma men kunde inte använda min dusch. Helt plötsligt kändes det som att hela tillvaron kretsade kring planerande för när jag skulle ha möjlighet att duscha nästa gÃ¥ng. Ett par gÃ¥nger duschade jag hos mina föräldrar, men att behöva Ã¥ka iväg gjorde ju att det blev till ett helt projekt att duscha. Mestadels sÃ¥ duschade jag pÃ¥ jobbet och passade dÃ¥ pÃ¥ att springa pÃ¥ löpbandet en stund – men med tanke pÃ¥ att jag jobbar 12-h-pass sÃ¥ var det ju inte det roligaste att gÃ¥ upp 1-1½ timme tidigare och stressa för att hinna träna och varva ner och duscha och fixa i ordning mig innan jobbet, eller komma hem lika mycket senare bara för att kunna duscha. Ibland kände jag mig som ett litet barn som bara ville skrika ”JAG VILL INTE DUSCHA!” och gÃ¥ och vara sunkig istället.

Sötaste Tussilago

I mitten pÃ¥ september sÃ¥ fick jag möjligheten att flytta ut till min moster och morbrors hus i Ã…rsta Havsbad eftersom de skulle pÃ¥ semester i fem veckor med sin husbil. Jag är sÃ¥ otroligt tacksam för det, jag  hade förmodligen blivit galen annars. Hursomhelst sÃ¥ hade jag vid det här laget verkligen tröttnat pÃ¥ att byggfirman inte visade nÃ¥got som helst intresse av att faktiskt börja arbeta med min lägenhet. Jag pratade med killen som hade fÃ¥tt ansvaret för renoveringen ett par gÃ¥nger dÃ¥ och dÃ¥ och det handlade alltid om smÃ¥ irrelevanta saker, att kaklet kanske skulle behöva beställas och dra ut pÃ¥ tiden, hur man skulle göra med nycklar etc. Suck!! Till slut sa jag helt enkelt att ”den här dagen kommer jag flytta ur lägenheten i fem veckor sÃ¥ dÃ¥ vill jag att ni börjar riva.”

Lägenheten efter rivning nummer två i år

Så katterna och jag tog vårt pick och pack (nåja, det var jag som fick släpa på både pick, pack och katter) och flyttade ut på landet i fem veckor. Det var på många sätt helt underbart, vi hade ett stort och fint hus för oss själva, med solig inglasad veranda att njuta på fina dagar, en skön dubbelsäng där katterna sov med mig varje natt, och ett fantastiskt lugn i idylliska omgivningar.

Katterna njuter på verandan i septembersolen

Jag var ute och sprang på grusvägarna flera gånger i veckan med utsikt över åkrar, skogar, mysiga hus med fina trädgårdar, välklippta soliga golfbanor, söta långhåriga kossor i hagar och det otroliga HAVET! Jag promenerade ner till havet och satt och tittade ut på vattnet och lyssnade på vågorna, och någon gång tog jag kameran med mig också.

Vår badstrand, tom och silverglittrande i höstljuset

De klara kvällarna sÃ¥ var stjärnhimlen helt fantastisk, första gÃ¥ngen jag gick ut mitt i natten sÃ¥ stannade jag helt hänförd och bara stirrade rakt ut i evigheten. En helg kom Linda ut och hälsade pÃ¥ och vi gav oss ut pÃ¥ svampplockartur – det var nog en av de bästa helgerna jag haft pÃ¥ väldigt väldigt länge, sÃ¥ otroligt mysig och skön och full av skratt, god mat och mÃ¥nga samtal rakt frÃ¥n hjärtat!

Karlavagnen (ovan) och Vintergatan (nedan) fotograferade en klar natt från bryggan.

Nu har det ju inte varit bara frid och fröjd förstÃ¥s, det har varit väldigt mycket tankar och en hel del jobbiga saker att ta itu med och klara sig igenom. Bara att behöva lämna mitt hem och se det rivas för andra gÃ¥ngen i Ã¥r kändes verkligen i hjärtat. Men jag har verkligen försökt att ta fram sÃ¥ mycket positivt tänkande som bara gÃ¥tt, och det har fÃ¥tt mig att verkligen KÄNNA och förstÃ¥ hur otroligt tacksam och lycklig jag är över allt jag har. En kväll när jag kom hem frÃ¥n en biltur genom ett fantastiskt soligt höstlandskap sÃ¥ skrev jag sÃ¥här pÃ¥ Facebook: ”

Jag är så LYCKLIG och TACKSAM över att vara jag! Mitt liv är underbart, världen jag lever i är fantastisk och gudalikt vacker, jag har otroliga vänner, världens sötaste katter, spännande och engagerande intressen, jag är frisk och nöjd med den jag är och jag har så fantastiskt lätt för att njuta av ingenting. Tack universum för att jag finns!

Min hemväg – ren njutning!

Jag blev nästan lite deprimerad över att folk rent generellt verkade se det som att jag var galen, men det kanske jag är – och glad över det. Jag läser nästan varje dag pÃ¥ www.lyckobloggen.se och det är bÃ¥de kul och lärorikt. Stort tips! Jag har ocksÃ¥ insett att jag har utvecklat en väldigt bra lyckoradar – det finns vissa människor omkring mig som jag bara genuint TYCKER OM för de är sÃ¥ otroligt positiva och härliga att umgÃ¥s med. Jag försöker att suga Ã¥t mig av deras glädje och sprida lika mycket till andra, för det ger sÃ¥ mycket. Sen har jag tyvärr ocksÃ¥ upptäckt att nÃ¥gra personer är sÃ¥ negativa till den grad att jag inte känner att jag klarar av att umgÃ¥s med dem för de drar ner mig och gör mig olycklig istället. Som tur är är det inte mÃ¥nga, och ingen som läser det här behöver ta Ã¥t sig heller. 😉 Jag önskar bara att alla kunde fÃ¥ känna pÃ¥ hur det känns att vara riktigt, riktigt positiv och lycklig! Och ALLA kan bli positiva, det handlar bara om träning. Jag har inte alltid varit positiv, och det tror jag nog mÃ¥nga av mina vänner kan intyga ocksÃ¥. 😉

När jag dör vill jag också ligga glad och lycklig i solnedgången på en stenig strand!

Efter fem veckor är vi nu Ã¥terigen hemma i lägenheten, och även om renoveringen fortfarande inte är klar (sovrummet ska spacklas och tapetseras där det skadats) sÃ¥ är det sÃ¥ otroligt SKÖNT att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst, ja det stämmer verkligen! Nu hoppas jag bara att jag har ork och kraft kvar att ta mig igenom det sista stora hinder som stÃ¥r i vägen för mig och min framtid – min uppsats. Jag kommer nog inte blogga speciellt mycket den kommande tiden heller, kanske borde jag sätta nÃ¥gra av mina tankar pÃ¥ pränt ibland bara för att kunna spara lite inför framtiden. Det blir förmodligen inte sÃ¥ kattfokuserat heller för här händer inte sÃ¥ mycket, katterna är ovärderligt sällskap och jag älskar dem djupt, men just nu är vi bara varandras i den underbara vardagen. 🙂

Vet inte hur många som tycker att mitt svammel är intressant, men jag måste avsluta med att säga att jag är otroligt tacksam för alla kommentarer jag får på mina inlägg. Ni är underbara och varenda kommentar värmer! Jag vet att jag försummat många den senaste tiden, flera av mina vänner och bekanta, och mina goa kattungeköpare som hör av sig med gulliga berättelser och funderingar. Jag önskar jag kunde kompensera er för det, men jag är ledsen för att orken kanske inte räcker till till alla ibland. Hoppas vi alla kommer ut starkare och ännu lyckligare på andra sidan!

Kram, Erica