Dags att posta ett inlägg som jag började skriva för 7 mÃ¥nader sedan. Men sÃ¥ blir det ett mastodontinlägg ocksÃ¥… Jag har länge konstaterat att den här bloggen lider allvarlig brist pÃ¥ hästinnehÃ¥ll, med tanke pÃ¥ hur stor plats hästarna tar i mitt liv. Därför tänkte jag rÃ¥da bot pÃ¥ det med rÃ¥ge. Ladda med en portion tÃ¥lamod och en kopp kaffe eller te kanske, här kommer det. 🙂

Ända sedan jag var liten sÃ¥ har jag varit riktigt hästtokig. My Little Pony, leksakshästar, upptejpade stall med boxar över hela mitt rum, hagar ute pÃ¥ gräsmattan, hästlekar i bÃ¥de vÃ¥r egen och grannarnas trädgÃ¥rdar. Min kusin Therese som är 6 Ã¥r äldre än mig var min stora idol när jag var liten. Vi hade böcker där vi samlade hästnamn och lekte ridskola i deras trädgÃ¥rd, byggde hinder och hoppade över, knöt snören som ”tyglar” pÃ¥ cykelstyret osv. Ridskolan hade till min stora besvikelse 7-Ã¥rsgräns, väntan pÃ¥ att fÃ¥ börja kändes oändlig. Jag följde med Therese till stallet ibland, blev kär i de söta ponnyerna och tittade storögt pÃ¥ jättehästarna. Vilken lycka när det var min tur att börja pÃ¥ ridskolan. 🙂

Min ryttarbana inledde jag pÃ¥ BlÃ¥kulla ridskola i Västerhaninge där jag red i mÃ¥nga, mÃ¥nga Ã¥r. Först pÃ¥ ponny och sen stor häst. Jag hade en sköthäst (ponny) i en period men hörde inte till de allra mest hästgalna dÃ¥ jag nog var lite för feg, blyg och försiktig – lite skrämmande var ju hästvärlden trots allt. Bokmal som jag var plöjde jag dock varenda hästbok jag kunde komma över. PÃ¥ biblioteket fick man lÃ¥na max 10 böcker Ã¥t gÃ¥ngen, jag hade läst alla deras hästböcker flera gÃ¥nger om och det var sällan jag (mycket motvilligt) plockade en bok frÃ¥n nÃ¥gon annan hylla.

I högstadiet började en ny tjej i min klass, Tess, och hon hade EGEN HÄST. Oj vad jag var imponerad! Föga förvÃ¥nande kom vi sÃ¥ smÃ¥ningom att bli bästa vänner. 🙂 Hennes familj hyrde ett hus pÃ¥ gÃ¥rden Karlsfrid i Sorunda, alldeles granne med stallet och med utsikt över ängarna. Det blev nästan som mitt andra hem och hennes familj som min andra familj. Vi gjorde allt man gör pÃ¥ landet, njöt av hästarna, ängarna, skogarna, hässjade hö pÃ¥ gammaldags vis, sov pÃ¥ höskullen och pratade häst tills öronen värkte. Jag har sÃ¥ mÃ¥nga fina minnen därifrÃ¥n, innerligt tacksam att ett förortsflicka som jag hade möjligheten att bli kär i landet och hästarna ”pÃ¥ riktigt”!

Tess och Freydis från Tungelsta, e. Mökkur frá Varmalæk

Det var ocksÃ¥ hos Tess jag för första gÃ¥ngen kom i kontakt med islandshästen. Hennes häst Freydis frÃ¥n Tungelsta var efter den store Mökkur frá Varmalæk, en hingst som jag minst sagt skulle komma att höra mer om i framtiden. DÃ¥ var Freydis en unghäst och nyss inriden. Jag var inte jätteintresserad av dessa smÃ¥ hästar, utan istället blev jag medryttare pÃ¥ Kirre, en travare som ”pensionerats” (dock inte p.g.a. Ã¥lder).

Kirre

När jag slutade högstadiet sÃ¥ flyttade min familj ner till Singapore i tvÃ¥ Ã¥r. Det blev tvÃ¥ Ã¥r med mycket hästlängtan för min del – att rida i Singapore var bara nÃ¥got för de allra rikaste. PÃ¥ sommaren Ã¥kte vi dock hem till Sverige igen och jag tog förstÃ¥s mig tillflykt ut till Tess och hästarna igen. Nu fick jag istället börja lÃ¥na Freydis frÃ¥n Tess medan hon lÃ¥nade nÃ¥gon av de andra islandshästarna i stallet. SÃ¥ mycket gÃ¥ngartsridning kan jag dock inte minnas att det blev, vi tog dock väldigt mÃ¥nga lÃ¥nga mysiga skritturer i skogen varvat med en galopp eller tvÃ¥ uppför nÃ¥gon backe. Riktigt hästmys med andra ord!

Riktigt islandshästbiten blev jag dock inte förrän jag följde med Tess och hennes mamma som hästskötare pÃ¥ nÃ¥gra tävlingar. Tess tävlade Freydis medan hennes mamma lÃ¥nade en häst av en vän. Och vilken häst! Svie frÃ¥n Rooslunda, möjligtvis världens sötaste valack, brunskäck med låååång man och de snällaste ögonen man kan tänka sig. Jag fick prova rida honom nÃ¥gon gÃ¥ng och kan bara minnas att jag kände mig lyckligast i världen. Man kan nog lugnt säga att Svie var den som fick mig pÃ¥ fall för färgglada islandshästar…

Svie från Rooslunda, e. Hédinn von Gretesch

Ungefär i samma veva (Ã¥r 2000) sÃ¥ kom jag och min andra bästa vän Emelie pÃ¥ den goda idén att försöka lÃ¥na/hyra varsin islandshäst över en sommar. SÃ¥ mysigt det skulle bli tyckte vi! Vi formulerade en fin annons och ställde även en frÃ¥ga pÃ¥ islandshästdelen pÃ¥ hästforumet Bukefalos. För er som känner till Bukefalos förstÃ¥r ni säkert att det tog hus i helvete. Jag/vi fick en utskällning efter noter, hur kunde vi tro att nÃ¥gon skulle vara sÃ¥ urbota dum att lÃ¥na ut sin islandshäst till oss över sommaren (den bästa tiden att ha häst) och riskera att fÃ¥ tillbaks en häst med totalförstörda gÃ¥ngarter efter att nÃ¥gra smÃ¥tjejer haft lite kul med dem en sommar. Jag minns att jag bröt ihop totalt framför dataskärmen, hur kunde nÃ¥gon skriva sÃ¥ elaka saker till mig? När tÃ¥rarna torkat sÃ¥ öppnade sig dock en helt ny värld för mig. Jag började läsa pÃ¥ forumet och insÃ¥g helt plötsligt att personen som skällt ut mig var otroligt kunnig och dessutom ägde tvÃ¥ fina hingstar och bedrev avel pÃ¥ den stora gÃ¥rden Silverkedjan. Det var sÃ¥ jag lärde känna Tim Kvick och fick en ny idol. 😉

Askur fra Hofsstaðaseli, en fantastisk hingst!

Av mÃ¥nga olika anledningar sÃ¥ samlade jag under vÃ¥ren 2001 ihop sÃ¥ mycket mod jag bara kunde uppbÃ¥da och skickade ett mycket prydligt ansökningsbrev om praktikplats pÃ¥ Silverkedjan. Jag hade bÃ¥de hunnit tappa hoppet och glömma bort det när jag blev uppringd av Tims man som sa att jag var välkommen vilka veckor jag ville under sommaren. Hur jag vÃ¥gade mig dit är än idag ett under, speciellt som jag efter en natt pÃ¥ gÃ¥rden ringde till mamma och pappa och grät och bad dem komma och hämta mig igen. 😉 Lilla, lilla Erica som ju inte kunde nÃ¥gonting! Kloka Tim förstod precis vad som behövdes, efter ett samtal i trädgÃ¥rden med mÃ¥nga tröstande och insiktsfulla ord sÃ¥ vÃ¥gade jag stanna. Förutom att hjälpa till med alla sysslor pÃ¥ gÃ¥rden sÃ¥ bad Tim mig att lägga lite extra tid pÃ¥ valacken Dreygur som behövde en kompis. Snällaste Dreygur, naturtöltare med ett hjärta av guld, perfekt att trösta en lite rädd och osäker Erica.

Dreygur frå Lödeng, e. Thröstur frá Teigi

Mina första tre veckor på Silverkedjan blev några av mina bästa någonsin, och vad jag lärde mig! På alla plan. Vara utan mamma och pappa, rida varje dag, utföra sysslor, kolla till unghingstarna på betet, hålla koll på brunster, betäckningar, ultraljud, medicinering av skadade hästar, vaka på sto som skulle föla, vara med om fölning osv. Mycket jobb men oerhört mycket belöning och lycka på högsta nivå! Vackra hästar, söta föl, roligt sällskap, gudomliga ridturer och härliga samtal. Så många detaljer inpräntade i hjärnan att man undrar hur det kan finnas plats där inne. I sanning minnen för livet!

Söta skäckföl på Silverkedjan sommaren 2001.

Prisma från Silverkedjan med den spännande färgen silvermusblackskäck!

När jag kom hem frÃ¥n Silverkedjan sÃ¥ fortsatte jag rida Freydis och hängde vidare pÃ¥ islandshästforumet pÃ¥ Bukefalos. Jag fortsatte suga i mig kunskap som en svamp och började sÃ¥ smÃ¥ningom knyta till mig lite nya kontakter i islandshästvärlden. Jag följde med en forumvän ut till hennes hästar som stod pÃ¥ Fors GÃ¥rd i Västerhaninge, och fick här för första gÃ¥ngen hälsa pÃ¥ kungen själv, gÃ¥rdens egen stolthet, hingsten Mökkur frá Varmalæk. Som jag skrev tidigare var han pappa till Freydis sÃ¥ det kändes förstÃ¥s lite extra kul. Via Bukefalos lärde jag ocksÃ¥ känna Elisabeth, och tillsammans bestämde vi oss för att frÃ¥ga om vi än en gÃ¥ng fick möjligheten att spendera en sommar pÃ¥ Silverkedjan. SÃ¥ blev det, sÃ¥ tidigt pÃ¥ sommaren 2003 sÃ¥ hamnade vi där igen i tre veckor. Ännu en underbar sommar med mycket skratt, härligt sällskap, fina hästar! Vi hann med mÃ¥nga rundor kring hagarna och konstaterade att 30 hästar var ALLDELES för mycket att satsa pÃ¥ själv, det skulle räcka med en sisÃ¥där 5-10 st. 😉

Omringad av silverföl – vart annars än pÃ¥ Silverkedjan? 🙂

Under 2003 blev jag ocksÃ¥ genom mitt intresse för hemsidebyggande inbjuden att engagera mig i en nystartad förening under Svenska Islandshästförbundet. Klubben hette MöRS, Mökkur Ryttarsällskap, och hade sitt säte just pÃ¥ Fors GÃ¥rd. Vem som klubben är döpt efter är inte svÃ¥rt att gissa, självklart ”kung” Mökkur frá Varmalæk. 😉 Jag blev snabbt utnämnd till föreningens webmaster. Hösten 2003 kom jag sedan även att bli webmaster för Fors GÃ¥rds hemsida och började i samma veva att rida pÃ¥ ridskolan där. Jag blev sÃ¥ smÃ¥ningom invald i styrelsen i MöRS och där blev jag sedan kvar i mÃ¥nga Ã¥r. Jag har varit med och arrangerat otaliga tävlingar och aktiviteter och lärt känna väldigt mycket trevliga människor, vilket jag är jätteglad för! Tävla själv skulle det dock ta lÃ¥ng tid innan jag vÃ¥gade göra. 😉

MöRS-lakanet jag en gång målade med textilfärg hängde med i många år!

Hästar i ”antikhagen” vid de gamla vikingagravarna pÃ¥ Fors GÃ¥rd

Det var ocksÃ¥ via MöRS som jag träffade pÃ¥ min vän Malin Schön. Ett av de första minnena jag har var när Malin skulle skriva en artikel om boots till klubbens hemsida och jag ställde upp som ”hovfotograf” (och sÃ¥ det uttrycket brukats och missbrukats sedan dess! 😉 ). Efter nÃ¥got Ã¥r bytte jag ridgrupp pÃ¥ ridskolan och började rida i en av Malins grupper – och sedan dess har jag inte velat sluta! Hon är en underbar instruktör, duktig, tydlig och pedagogisk, och har en fantastisk känsla och hand med hästar, sÃ¥ mjuk och lyhörd för deras känslor och behov. Jag vet att jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n den enda som tycker sÃ¥, vi är mÃ¥nga som är med i Malins fanclub! 😉

Malin och Tindra hösten 2006

Hösten 2006 kom jag via Malin i kontakt med min nästa medryttarhäst, Gymir från Dalarö e. Mökkur frá Varmalæk (japp, Mökkur igen!) ue. Tyr vom Rappenhof. Han var då bara 5 år gammal men världens snällaste och tryggaste häst. Det blev mest skritt, trav och galopp och så korta sträckor tölt då han inte var så stark ännu. Han stod i ett litet stall ute i Sandemar så där fanns massor av fina ridvägar där inga bilar åkte, dock tyvärr varken ridbana eller ridsällskap. Trots det var det en härlig tid, vi hade många mysiga stunder ihop, jag och Gymir! Jag red honom i ungefär ett år och slutade av olika anledningar då jag dessutom fick full upp med flytt och renovering av min nya lägenhet.

Jag och Gymir från Dalarö, e. Mökkur frá Varmalæk

Några månader senare i slutet av 2007 så fick jag erbjudande om en ny medryttarhäst. Denna gång var det till Kengan, Kengála frá Höskuldsstöðum, ett superpiggt och roligt femgångssto som ägdes av Malins vän Jill. Jill var en underbar medryttarhästägare och Kengan en underbar häst! Extremt snäll och lugn från marken och sedan en riktigt jätteglad energibomb när man satt upp. En sån häst! Med sina Ior-öron som hängde som kranar ut från huvudet, diverse galenskaper och en galopp som snarare kunde liknas vid en racerbil så kunde man inte annat än älska henne. I 1½ år fick jag den stora äran att rida Kengan så mycket jag ville, lycka på hög nivå! En häst som verkligen fastnar i hjärtat. Under våren 2009 slutade jag rida Kengan i samband med att fölet i hennes mage började fundera på att komma ut. För något år sedan så tog jag tyvärr ett allra sista avsked av Kengan då hon p.g.a. skador som inte ville försvinna blev tvungen att avlivas. Många, många tårar har fällts, men det är med det lyckligaste leende jag tänker tillbaks på tiden jag fått möjligheten att spendera med en sådan häst!

Jag och Kengan hösten 2008

Kengan och Nykur sommar 2009

Efter att jag slutade rida Kengan sÃ¥ blev det ett uppehÃ¥ll i medryttarhästeriet ett tag. Massor att göra med bÃ¥de jobb och skola gjorde att jag tvingade mig själv att avstÃ¥ frÃ¥n sÃ¥n lyx. 😉 Ridskolan har jag dock varit kvar pÃ¥ hela tiden. Nu är det faktiskt 10 Ã¥r sedan jag började rida pÃ¥ ridskolan pÃ¥ Fors GÃ¥rd! Mycket nyttigt att rida lektion en gÃ¥ng i veckan, fÃ¥ chansen att prova pÃ¥ en massa olika hästar och testa nya övningar. Deltog efter ett spontant infall sent omsider i min första islandshästtävling, den Ã¥rliga traditionella öl- och vägtölten pÃ¥ Fors GÃ¥rd, med ridskolehästen Tor vintern 2011. En tredjeplats och en gul rosett var ju trots allt ganska roligt, speciellt som jag blev slagen av Malin pÃ¥ Tindra pÃ¥ andraplatsen och Jills dotter My och Kengan pÃ¥ förstaplatsen! 🙂

Jag och Tor på öltölten (Foto: Per Schön)

Kort därefter sÃ¥ frÃ¥gade Malin mig om jag ville bli medryttare pÃ¥ hennes Tindra till hösten när hon skulle bli ”ledig” igen efter att ha varit pÃ¥ foder en period. Svaret blev ett självklart ja! Tindra frá Österkulla är (liksom Malin själv 😉 ) finskfödd och – tro det eller ej, även hon efter Mökkur frá Varmalæk! Nog för att det finns en hel del Mökkur-avkommor häromkring, men detta blev nu min tredje medryttarhäst efter honom, ganska lustigt va? Dessutom är hon ue. Thröstur frá Teigi, precis som Tims underbara Dreygur, kul va?

Jag och Tindra augusti 2011

SÃ¥ jag började alltsÃ¥ rida Tindra sensommaren 2011. Jag visste redan innan att hon är en mycket speciell häst, bÃ¥de att rida och hantera. I hanteringen frÃ¥n marken kan hon stundtals driva en till vansinne med sitt humör (tÃ¥lamooood) och hon är inte helt enkel att rida, men fantastiskt rolig och en underbar häst! Ju mer man lär känna henne desto djupare kryper hon in i hjärtat och sedan kan man inte annat än älska henne trots hennes egenheter. Hon är 100% trygg och stabil i ridningen vilket är en dröm – man behöver ALDRIG vara rädd eller orolig. Med henne kan jag göra saker jag aldrig trodde att jag skulle göra – rida lÃ¥ngturer ut barbacka i alla gÃ¥ngarter utan problem t.ex., eller barbacka OCH utan träns i alla gÃ¥ngarter pÃ¥ ridbanan – och därtill faktiskt kunna styra utan mer än ett spö och en halsrem till hjälp.

Lek med Tindra juni 2012

Nu har jag ridit Tindra i 2,5 Ã¥r och det är sÃ¥ fantastiskt kul! Hon är ett sÃ¥nt glädjepiller till häst och ovanpÃ¥ det dessutom riktigt fin! En lyxhäst är vad hon är. Men, som sagt inte helt enkel. Vi kämpar pÃ¥ för att hitta framÃ¥tandan och för att jag ska bli av med Ã¥tminstone nÃ¥gra av mina brister – bara synd att det alltid dyker upp nya. 😉 Men sÃ¥ är det ju att rida, man blir aldrig fullärd. Ibland ställer jag alldeles för höga krav pÃ¥ mig själv, ibland har vi svackor, ibland ramlar vi nÃ¥gra steg tillbaks, men pÃ¥ det stora hela tror jag nog att det gÃ¥r lite, lite framÃ¥t hela tiden. När man rider en häst som ägs av en av sina stora hästidoler är det lätt att känna sig dÃ¥lig, i jämförelse. 😉 Men Malin är underbar, hur kan det vara annat än lyx att fÃ¥ äran att rida sin instruktörs guldklimp?!? Det har blivit en hel del lektioner och kurser och massor av ridturer tillsammans med tips och rÃ¥d, och det behövs!

Nu är det inte ofta det ser ut sÃ¥här, men ibland kan vi nog förtjäna en kon i arslet. 😉

Lycka är att sitta bakom två lurviga öron i ökad tölt!

Det har blivit nÃ¥gra tävlingar för mig och Tindra ocksÃ¥, inga officiella men ändÃ¥. Tyvärr ställer mina nerver till det väldigt mycket, oftast är jag sÃ¥ nervös inför tävlingarna att jag har hjärtklappning flera veckor i förväg, svÃ¥rt att sova och elaka mardrömmar om att vi ska missa vÃ¥r start eller annat hemskt. 😉 PÃ¥ tävlingsbanan glömmer jag sedan helt bort hur man rider (kan man STYRA hästen??) och blir flaxig och virrig i bÃ¥de kropp och hjärna. Tindra tappar lätt viljan pÃ¥ tävling och mitt flaxande och bankande gör det inte bättre, stackars häst. EfterÃ¥t känns det förstÃ¥s mycket bättre, även om jag blir frustrerad pÃ¥ mig själv över att jag inte kan kontrollera mina nerver. Trots det har det stundtals gÃ¥tt riktigt bra och vi har fÃ¥tt mÃ¥nga fina färgglada rosetter i bÃ¥de fyrgÃ¥ng, tölt och till och med i trail. 🙂 Höjdpunkten är nog ändÃ¥ öltölten förra Ã¥ret när vi kom pÃ¥ 2:a plats i vägtölten. Jag stod helt oförstÃ¥ende vid prisutdelningen, fattade ingenting när mitt namn lästes upp, hjälp! Hur gick det till? Tindra i sitt esse! 🙂

Fina rosetter i Finlands färger på öltölten 2013

Trailtävling på Stadsberga våren 2013, inklusive hästätande vattenmatta!

Tävling i all ära, men det är ändÃ¥ pÃ¥ hemmaplan som Tindra är sitt riktiga underbara jag. Jag njuter i fulla drag och undrar om det nÃ¥gonsin kommer finnas nÃ¥gon roligare, tryggare – eller mer fotogenique! – häst än Tindra i mitt liv. Kolla bara in det här, fina hästen!

Och sÃ¥ det här med att ha egen häst. Självklart är det nÃ¥got jag liksom de flesta hästtjejer drömt om ända sedan jag var liten. Nu pÃ¥ senare Ã¥r har ju faktiskt den drömmen börjat kunna bli verklighet, skolan är avklarad, jag har ett bra jobb och pengar att stoppa undan varje mÃ¥nad. Visst hade jag säkert kunnat skaffa häst för länge sen, men jag har alltid varit för ”förnuftig” för det, och det är väl förnuftet som gör att jag fortfarande inte har nÃ¥gon – det är ett stort Ã¥tagande. Just nu är jag ju dessutom sÃ¥ extremt bortskämd att det egentligen inte finns nÃ¥got skäl att ÄGA en häst – Malin är ju sÃ¥ enormt snäll och lÃ¥nar ut sin Tindra till mig sÃ¥ mycket jag vill och med fria händer att hitta pÃ¥ vad jag vill. Som om inte det var nog sÃ¥ ställer hon ju upp och skjutsar mig till tävlingar, peppar och stöttar och, och, och. Bortskämd räcker inte ens till för att beskriva det, bästa hästen och helt klart bästa hästägaren nÃ¥gonsin! Det gÃ¥r inte att sätta ord pÃ¥ tacksamheten. 🙂

PÃ¥ tal om hästar och hästägare – visst är det väl sÃ¥ att människorna i slutändan betyder minst lika mycket som hästarna? Därför mÃ¥ste jag avsluta med en liten hyllning till de underbara människorna ute pÃ¥ Stall Skogsäng där Malin har sina hästar, däribland t.ex. Jill som ägde Kengan. Trots att jag ”bara” är medryttare sÃ¥ känner jag mig verkligen som en i gänget! Monica är världens gulligaste och roligaste stallägare, det gÃ¥r inte att lÃ¥ta bli att tycka om henne. Alla de andra hästägarna likasÃ¥, fantastiskt trevliga och roliga människor! SÃ¥ mycket skratt och härliga ögonblick där ute, det hade inte varit hälften sÃ¥ trevligt utan dem.

Vi kan väl sammanfatta det hela med en väldig tacksamhet över alla dessa underbara hästmänniskor och vänner som gett mig ett otroligt härligt hästliv, och mÃ¥nga fantastiska minnen frÃ¥n en hel rad snälla, glada, roliga, personliga hästar som gett mig sÃ¥ mycket lycka och kärlek! Kanske borde jag sända ett extra tack till Mökkur frá Varmalæk som ju faktiskt haft en väldigt stor del i det hela? 😉 BÃ¥de hästar och människor har han lyckats putta i min väg. Och självklart – äventyret fortsätter och listan med vackra minnen fylls pÃ¥ hela tiden!