Ja, det var det för ganska länge sen va, eller hur? Som vanligt i mitt smÃ¥tt kaosartade liv sÃ¥ har jag haft fullt upp med allt och ingenting. Massor av jobb, bÃ¥de betalt sÃ¥dant och obetalt (ideellt) i Ragdollklubbens styrelse, diverse hemsidejobb och förstÃ¥s en himla massa annat. I höstas blev jag äntligen klar med min examensuppsats efter ALLDELES för mÃ¥nga Ã¥r. Examensbeviset damp ner i brevlÃ¥dan strax innan nyÃ¥r, sÃ¥ nu kan jag äntligen titulera mig äkta civilekonom. 🙂 Det gÃ¥r knappt att beskriva den känslan, och efter 9 Ã¥rs Ã¥ngest sÃ¥ är lättnaden minst sagt enorm! Sedan dess har jag jobbat hÃ¥rt pÃ¥ att starta mitt ”nya liv” – kanske inte sÃ¥ mycket jobb- eller karriärmässigt, utan ett liv utan konstant dÃ¥ligt samvete och Ã¥ngest över oavklarade saker. Dags att ta tag i saker och ting och börja leva pÃ¥ riktigt!

Med katterna sÃ¥ är det förstÃ¥s bara bra, de mÃ¥r prima! Tre av kattungarna flyttade i juli och augusti, nu bor Boj, Fender och Gippa i nya underbara hem och jag har fÃ¥tt uppdateringar frÃ¥n alla tre som har det bra! Här hemma stannade Lova kvar – ja, sÃ¥ blev det i slutändan trots att jag som vanligt sagt att jag INTE skulle behÃ¥lla nÃ¥gon kattunge. Jag kände att hon trots allt hade potential att bli bättre än mamma Tussilago och valde därför att spara henne och se hur hon skulle utvecklas. Min älskade lilla kattskara utökades frÃ¥n tre till fyra, Dimma, Leica, Tussilago och Lova.

Lova och Dimma njuter på den grönskande balkongen.

Lova provar ett nytt sätt att växa – jäsning i degbunke. 😉

Tyvärr blev det inte som planerat. Strax efter kattungarna fyllt 12 veckor så tröttnade Tussilago på dem fullständigt. Nästan över en natt så gick hon från att vara en fantastiskt snäll, omtänksam och duktig mamma till att vara mamman från helvetet. Hon fräste så fort kattungarna kom i närheten, flög på dem oprovocerat och gick runt och morrade konstant. Hon har alltid varit låg i rang och lite osäker kring Dimma och Leica trots att de alltid varit snälla mot henne. Nu verkade det som att situationen med de andra katterna här hemma blev för mycket och hon blev så osäker på hela situationen att hon aldrig kunde slappna av. När alla utom Lova flyttat så hoppades jag på att det skulle lägga sig, men det gjorde det tyvärr inte. Jag bestämde mig för att kastrera Tussilago för att se om hormonerna trasslade, men inte heller detta hjälpte.

Efter 2-3 mÃ¥naders konstant morrande och fräsande här hemma sÃ¥ kände jag att det var nog. Jag var orolig för att det skulle börja pÃ¥verka Lova negativt och göra henne skygg eller rädd för andra katterna – otroligt nog sÃ¥ var hon helt oberörd igenom det hela trots sin elaka mamma. Jag bestämde mig för att omplacera henne, och eftersom jag hade en vän som verkligen ville ha henne sÃ¥ kändes det inte sÃ¥ hemskt att se henne flytta trots allt. I september flyttade hon till sin nya husse och allt gick TOPPEN. Det tog inte ens fem minuter sÃ¥ hade Tussilago Ã¥tergÃ¥tt till att vara den fantastiskt keliga, snälla, mjuka, människoälskande varelse hon tidigare varit! Lättnaden var enorm.

Tyvärr sÃ¥ varade det inte sÃ¥ länge, efter nyÃ¥r fick jag beskedet av hennes nya husse att han blivit allergisk och inte kunde ha henne kvar. Att ta hem henne hit igen var ju inget alternativ men självklart ville jag hitta det bästa tänkbara hemmet Ã¥t henne – som tur är sÃ¥ kunde hon bo kvar sÃ¥ länge. Det hade verkligen inte gÃ¥tt nÃ¥gon nöd pÃ¥ henne, massor av kel och gos och god mat hade det blivit under tiden. Kastreringen hade gjort gott ocksÃ¥, sÃ¥ vacker hon blivit min älskade Tussilago!

Det skar verkligen i hjärtat vid tanken pÃ¥ att stackars Tussilago skulle behöva byta hem igen. Hon är inte ens tre Ã¥r gammal och innan hon flyttade hem till mig hade hon redan haft tvÃ¥ andra hem (varav ett enbart tillfälligt), nu var hon alltsÃ¥ inne pÃ¥ sitt fjärde och skulle behöva flytta till sitt femte. 🙁 Ibland är det verkligen hemskt att vara kattuppfödare och ha ansvar över levande varelsers liv. Vet inte om det var tur eller ödet, men det perfekta hemmet för Tussilago dök upp väldigt snabbt. En av mammas jobbarkompisar hade varit kattvakt Ã¥t mina katter i somras när vi var ute och seglade över midsommarhelgen och blev fullständigt kär i dem. När mamma frÃ¥gade pÃ¥ jobbet om det var nÃ¥gon som var intresserad av en katt sÃ¥ sa hon genast ”Jaaaaaa!!!”. Det visade sig att hennes mamma nyligen hade förlorat sin gamla burmakatt, och visst var hon intresserad av Tussilago! De kom och hälsade pÃ¥ och tyckte mycket om Tussilago.

Dagen efter bokade jag in en tid hos veterinären för besiktning av Tussilago. Hon jamade hjärtskärande hela vägen i bilen och jag kände mig som världens hemskaste. Hos veterinären var hon jätteduktig och besiktningen gick utan anmärkning. Sen var det bara att Ã¥ka hem och förbereda alla papper som skulle skrivas pÃ¥. Ett Ã¥terköp, nya köpeavtal, dubbla ägarändringsintyg, puh! Ett par dagar senare var det dags att skjutsa över henne till sitt nya hem. Blödig som jag är sÃ¥ kändes det jättejobbigt att höra hennes skrikande i bilen. Nya matte Lena mötte oss nedanför porten och hjälpte mig bära upp all packning – kattlÃ¥da, kattsand, klösträd, matskÃ¥lar, leksaker, mat, och katt förstÃ¥s. SÃ¥ fort jag klev innanför dörren i lägenheten sÃ¥ försvann all oro. Det var ingen tvekan om att Tussilago skulle trivas här – en omtänksam djurälskande matte och husse som är hemma hela dagarna, världens sötaste lilla hund (väldigt lik Mio som Tussilago själv vuxit upp med!) som sällskap, en spännande kanariefÃ¥gel och en inglasad balkong att sitta och spana ifrÃ¥n! Vi pratade en stund och gick igenom alla papper noga, och det var verkligen med lätta steg jag gick därifrÃ¥n sen. Jag har redan hunnit fÃ¥ flera rapporter ifrÃ¥n Lena och det är verkligen rörande att se hur rätt allt blev till slut! Hoppas att hon hittar in hit till bloggen och ser detta sedan. 🙂

Hemma i kattgruppen sÃ¥ är det frid och fröjd. Dimma är världens snällaste gammelmormor och lÃ¥ter Lova göra i princip vad som helst. Vem behöver en mamma när man har en gammelmormor som lÃ¥ter en snutta?!? Dimma är helt klart FÖR snäll… Nu verkar det dock som att hon tröttnat pÃ¥ snutteriet som tur är. 😉 Leica tycker Lova är en odräglig liten skit och gnäller när Lova rÃ¥kar nudda henne i farten  i buset. Andra dagar är hon hur snäll som helst och tvättar och putsar, sÃ¥ det är inga stora brÃ¥k som tur är. Lova är för övrigt världens gulligaste katt! Hon har ett temperament utan like, sÃ¥ snäll och go mot allt och alla, spinner hela tiden, älskar att hänga över min axel när jag gÃ¥r omkring i lägenheten.

Lova 8 ½ månad

Utöver katterna sÃ¥ har jag ocksÃ¥ Ã¥terupptagit ett bortprioriterat intresse – hästarna. Jag har förstÃ¥s ridit pÃ¥ ridskolan i mÃ¥nga Ã¥r nu och det har varit underbart att fÃ¥ Ã¥ka ut till stallet och fÃ¥ ett efterlängtat andningshÃ¥l för en stund. Sedan jag slutade rida min goa medryttarhäst Kengan (Kengála) vÃ¥ren 2009 sÃ¥ har jag verkligen saknat den delen. Jag valde dock att tvinga mig själv lÃ¥ta bli medryttandet tills jag var klar med uppsatsskrivandet – nÃ¥got slags straff för min lathet tyckte jag att jag behövde. 😉 Min härliga vän och ridlärare Malin frÃ¥gade mig dock redan förra vÃ¥ren om jag var intresserad av att bli medryttare pÃ¥ hennes häst Tindra till hösten, och det kunde jag förstÃ¥s inte tacka nej till! Välriden rolig häst med underbar ägare (i mina ögon i princip viktigare än hästen!) i ett toppenstall fullt av vettiga trevliga människor!

Tindra stÃ¥r ute pÃ¥ Skogsäng i Tungelsta, där gÃ¥r alla hästarna pÃ¥ lösdrift vilket känns jätteskönt – sÃ¥ ska ett riktigt hästliv vara. 🙂 Jag rider nu Tindra ungefär 3 dagar i veckan, vi jobbar pÃ¥ för att lära känna varandra ordentligt och det känns som att det gÃ¥r lite framÃ¥t hela tiden. Jag har ridit en del lektioner för Malin vilket är jättekul – perfekt att ha en instruktör i samma stall som dessutom kan hästen utan och innan! Sen att känna att man har miiiil kvar innan man kommer ens i närheten av Malins nivÃ¥ är kanske lite nedslÃ¥ende ibland 😉 men det hindrar en ju inte frÃ¥n att glädjas Ã¥t framstegen i alla fall! Oavsett vad sÃ¥ njuter jag i fulla drag av goa söta Tindra, hon är verkligen riktigt rolig och mysig att rida.

En extra liten bonus är att Kengan (och mÃ¥nga andra trevliga islandshästar) med matte Jill och fodervärd My ocksÃ¥ stÃ¥r pÃ¥ Skogsäng, sÃ¥ jag kan klappa pÃ¥ henne när jag vill! Kengan har tyvärr varit skadad en längre tid och vilat, men nu är hon igÃ¥ng och rids i princip som tidigare, sÃ¥ härligt. 🙂

Har du godis till mig? undrar Kengan

Jag ska alltsÃ¥ försöka bli bättre pÃ¥ bloggandet frÃ¥n och med nu, jag har saknat det en del, men sen har jag haft sÃ¥ mycket annat att göra att tanken pÃ¥ att blogga bara gett mig fruktansvärt dÃ¥ligt samvete. Det är trots allt skönt att ha nÃ¥gonstans att ventilera lite tankar, dela med sig av glädjemoment och kanske visa lite fina bilder. Utan bloggen sÃ¥ har jag väldigt svÃ¥rt att hitta motivationen i mitt fotograferande, sÃ¥ förhoppningsvis kommer den en hel del bilder här framöver. Lämna gärna en hälsning om du orkat läsa sÃ¥här lÃ¥ngt, sÃ¥ jag vet om det fortfarande finns nÃ¥gon som är intresserad av att kika in här. 😉

På återhörande!