Jag brukar ofta fundera pÃ¥ vad det innebär att ha fullt upp eller att inte ha tid. Jag kan ju inte säga att jag inte har haft tid att uppdatera bloggen pÃ¥ ett Ã¥r t.ex., det vore ju inte sanning, för jag har ju haft oceaner av tid egentligen. Allt handlar ju om prioriteringar – och ork! Man kan ha hur mycket tid som helst att göra saker, men det hjälper inte om man känner sig sÃ¥ orkeslös att det inte gÃ¥r att motivera sig att göra en sak. Vissa saker är lättare att hitta motivation till än andra – och ibland är samma sak antingen väldigt lätt eller väldigt svÃ¥r att hitta motivation till. T.ex. när man känner att det helt plötsligt är väldigt roligt att städa bara för att man har en tenta att plugga till. 😉

Nu har jag som tur är inga tentor att plugga till längre, men det tycks ju alltid finnas gott om andra plikter som tynger ner en så att man tappar lust och ork för det mesta. Många av er vet nog att jag är en inbiten föreningsmänniska och tycker det är väldigt kul att engagera mig i olika saker. Mycket av min fritid de senaste 10 åren har gått åt till gratisjobb i olika styrelser. Det har varit fantastiskt kul och enormt lärorikt, och mestadels självvalt. Men det finns gränser för när saker och ting är roliga, och när de övergår till att kännas som tvång och ångestframkallande. Ideellt arbete är ju per definition frivilligt, men när man har svårt att säga nej eller lämna ifrån sig uppgifter så börjar den där frivilligheten att suddas ut.

De två senaste åren har varit sådana för mig, sedan jag lät mig övertalas att ställa upp som ordförande i Ragdollklubben. Det fanns helt enkelt ingen annan lämplig kandidat som ville ställa upp, och eftersom jag då som sagt har svårt att säga nej och dessutom kände mig ganska smickrad så tackade jag ja. På många sätt är jag fantastiskt stolt och glad över att jag gjorde det, jag har utvecklats enormt och fått möjligheten att på riktigt se hur jag är som ledare. Utan att skryta så vet jag att jag gjort ett bra jobb och jag är glad för den erfarenheten.

Det har varit en ständig kamp mot mig själv, där min perfektionistiska sida har skrikit att ingenting får gå fel, allt måste bli på precis det sätt som jag vill, annars är det ett misslyckande. Samtidigt har en annan sida av mig skrikit i panik att det inte går, att sanden i orkestimglaset är på väg att rinna ut, att väggen närmar sig med skrämmande fart. Resultatet har blivit en ständig berg-och-dalbana av glädje och förtvivlan. Lycka när man uppnått bra saker eller haft ett givande möte eller diskussion om ett ämne jag brinner för. Men ofta har det bara varit den där känslan av otillräcklighet, orkeslöshet och dåligt samvete. Hur mycket man än gör så tar det aldrig slut, känslan försvinner aldrig.

Nu har jag suttit klart min period som ordförande och lämnat över till den nya styrelsen. Periodvis har det känts omöjligt att komma till den här punkten, och det var utan tvekan mycket nära att vi blivit tvungna att lägga ner hela klubben eftersom ingen kunde tänka sig att ställa upp som ordförande efter mig. Och hur kan man klandra dem – jag önskar ingen att behöva stÃ¥ ut med den Ã¥ngest jag haft. Men Ã¥ andra sidan är det faktiskt ingen som förväntats göra allt det jag genom Ã¥ren tagit pÃ¥ mig att göra – och som sträckt sig lÃ¥ngt bortom ordförandeskapets ansvar. VÃ¥r nya ordförande är helt ”färsk”, och pÃ¥ ett sätt kan det vara väldigt bra. Det krävs helt enkelt att ansvaret och kunskapen sprids pÃ¥ fler personer.

Innan jag slutade sÃ¥ skrev jag ihop vad jag kallar för ”Ragdollklubbsbibeln”. Det blev ett dokument pÃ¥ 12 sidor (att fortsätta fyllas pÃ¥ av nya styrelsen), sida upp och sida ner fyllt med detaljerad information om rutiner, lathundar och historik pÃ¥ alla möjliga och omöjliga omrÃ¥den inom styrelsens arbete. Tanken vara att samla allt som mina lärljungar kunde tänkas behöva veta när jag inte längre fanns tillgänglig med informationen i huvudet. Det ska bli spännande, och skönt, att fÃ¥ följa deras arbete och fortsätta kämpa med att släppa taget om saker och ting, bit för bit. Och visst, jag är pÃ¥ inget sätt oumbärlig, bara nästan. 😉 ”Det är inte lätt att vara ödmjuk, för den som är felfri som jag…”

Kontentan då? Jag har nätt och jämnt klarat mig från att gå in i väggen, även om det vissa dagar när tårarna sprutat känts som att jag redan varit där. Jag vet att jag kommer få fortsätta kämpa hela livet för att inte min perfektionistiska alltid snälla och duktiga sida inte ska göra totalt slut på mig. Samtidigt älskar jag att vara den jag är, jag är glad och lycklig över vad jag gör, vad jag kan bidra med och över de insikter livet ger mig varje dag.

Med ständigt hopp om en framtid fylld av mindre dÃ¥ligt samvete, mÃ¥sten och Ã¥ngest. Och mycket lycka! PÃ¥ Ã¥terhörande. 🙂