Ok, varning för babbligt inlägg, men kanske orkar nÃ¥gon läsa. Det är mest bara personligt dravel men det säger väl kanske en del om mig om man känner mig eller bara är nyfiken. 🙂

Jag har ju nu haft lite semester ifrån jobbet, och det känns som att det har gjort mig otroligt gott! Jag har i stort sett bara jobbat, jobbat och jobbat hela året, med undantag för en vecka i somras när jag åkte till Kreta med familjen och en dryg vecka i oktober som jag var ledig. Eftersom jag jobbar långa pass och nu har jobbat natt en längre period så tär det ordentligt på kroppen. Dessutom tycker jag ju om att engagera mig i allt, de två senaste åren har jag suttit i två styrelser och det blir en hel del aktiviteter att pyssla med. Och med tanke på att jag också rider 2-3 gånger i veckan så ja, det blir inte så mycket tid över. Övrig ledig tid spenderar jag i princip uteslutande här hemma med katterna, kanske verkar jag ibland tråkig för det men det är ju så jag valt att leva mitt liv.

Egentligen sÃ¥ tycker jag inte riktigt att det märks att mitt schema är fullt, pÃ¥ nÃ¥got sätt tycker jag att jag alltid borde kunna göra mer. Jag har ofta dÃ¥ligt samvete för att jag aldrig gör nÃ¥got Ã¥t de saker som jag erkligen bör göra. Jag har i ett drygt Ã¥rs tid haft konstant Ã¥ngest över renovering som inte blivit färdig, och över min uppsats jag inte skrivit och därför inte kan fÃ¥ ut min examen. Jag hade tänkt skriva min uppsats parallellt med jobbet…

MEN! Nu till saken… Jag mÃ¥ste erkänna att jag inte är nÃ¥gon övermänniska, men det är inte förrän nu jag har insett att det inte bara varit lathet som gjort att jag skjutit upp alla obehagliga tankar pÃ¥ examen och dylikt. Nu när jag hade tid att vila och tänka sÃ¥ kom helt plötsligt orken tillbaks. Det behövdes bara en vecka för att jag skulle vilja satsa igen. De senaste dagarna har jag ringt runt till en massa olika människor, bland annat studievägledaren, csn m.m., och jag hoppas att saker och ting kan ordna upp sig tillslut. Jag har ocksÃ¥ kämpat mig igenom nÃ¥gra (tunga och i ärlighetens namn rätt trista) examensuppsatser och varit i skolan pÃ¥ en framläggning, fler kommer den kommande veckan, som en del i de obligatoriska moment vi mÃ¥ste ta oss igenom pÃ¥ vägen fram till examen. Dessutom har jag lagt en hel del tid pÃ¥ att reda ut hur jag ska bygga de nya hemsidor Ã¥t t.ex. ridklubben som gör att jag kan lämna över uppdateringarna av hemsidan till andra utan dÃ¥ligt samvete. Och det känns sÃ¥ BRA!

IgÃ¥r när jag gick hem frÃ¥n skolan sÃ¥ sken solen och jag blev helt plötligt sÃ¥ glad. Det kändes faktiskt som att jag kommer klara det tillslut. 🙂 Dessutom fick jag en glad överraskning i brevlÃ¥dan när jag kom hem, decemberlönen är pÃ¥ väg och det känns faktiskt som att det varit väl värt allt slit, nattjobbande, övertid och jul- och nyÃ¥rsjobb. Jippie!!! Nu kommer visserligen pengarna gÃ¥ direkt in pÃ¥ sparkontot, men det gjorde även det att klumpen i magen löstes upp lite till.

Jag firade gÃ¥rdagskvällen med att bjuda hela min familj inklusive mormor, farmor, farfar och lÃ¥tsasfarmor pÃ¥ trerättersmiddag här hemma. Det har varit inplanerat sen en lÃ¥ng tid tillbaks, men jag kunde inte valt en bättre dag. Maten blev jättegod, tack mamma för hjälpen, och efterrätten en succé. 🙂 Recept kommer sÃ¥ smÃ¥ningom…

Lördagen har jag till största delen tillbringat i soffan med en uppsats om IKEA och Corporate Social Responsibility som KUNDE varit kul men tyvärr inte var det. 🙂 Trots det var det en härlig lördag med massor av härlig vintersol som skiner in sÃ¥ underbart just i soffan. Dessutom hade jag gott sällskap av bÃ¥de Dimma och Leica som tyckte jag var världens bästa matte som för en gÃ¥ngs skull förstod deras innersta önskan – att fÃ¥ tillbringa heeeela dagen med matte i soffan pÃ¥ fÃ¥rskinnet! Gullepluttarna. Dimma har varit alldeles tokig och har lÃ¥tit Leica snutta pÃ¥ henne som värsta bebisen halva dagen. Resten av tiden gÃ¥r hon runt och kuttrar efter sin bebis. Jag har gett upp pÃ¥ att förklara för dem att Leica nu är 11 mÃ¥nader och pÃ¥ tok för gammal för sÃ¥nt, men jag kan inte lÃ¥ta bli att tycka att det är lite gulligt att de älskar sina mamma-dotter-roller sÃ¥ mycket. 😉

Det enda molnet pÃ¥ min solskenshimmel den här helgen är min kamera som tyvärr tycks ha gett upp för gott. Den är död och jag fÃ¥r inte igÃ¥ng den hur jag än gör. Jag ska testa att lÃ¥na ett annat batteri men annars är jag tyvärr inte säker pÃ¥ att den är värd att reparera. 🙁 Vi fÃ¥r isÃ¥fall se vad det blir för nÃ¥gon ersättare, en ny kamera är tyvärr det jag har minst lust att spendera pengar pÃ¥ just nu. Men visst saknar jag min hjärtevän! Inga bilder i bloggen nu med andra ord…