Det senaste Ã¥ret har inte varit det lättaste katt-Ã¥ret jag varit med om direkt. Det har verkligen varit en prövning, och det är vid sÃ¥na här tillfällen som man verkligen inser att katterna pÃ¥ riktigt är min familj. De som inte är riktiga kattmänniskor tycker definitivt att jag är dum i huvudet som gör allt detta för dem, men för mig är det en självklarhet. De ger mig sÃ¥ mycket kärlek och lycka att jag inte ser det som ett alternativ att vara utan dem. Kanske har de flesta av er redan hört allt om detta, men jag mÃ¥ste ändÃ¥ dela med mig…

Det började egentligen i början av november 2013 när jag efter en lång tids väntan och planering skickade iväg Lova på parning. Med tanke på att jag de senaste åren funderat och funderat och funderat på om jag verkligen skulle fortsätta min uppfödning så var det inget lätt beslut (du kan läsa mer om det här). Men iväg på parning åkte hon, men eftersom hon var av den mycket bitchiga sorten och hanen oerfaren och av den väldigt blyga sorten så fick de aldrig till någon parning. Efter en vecka åkte jag därför och hämtade hem henne, och eftersom det var en bit att åka så var hanens ägare så snälla att de lät mig sova över där. Hemskt trevligt hade vi det, massor av kattprat och kattgos, och Lova var helt överlycklig att matte kommit till hennes räddning och ägnade hela natten åt att flitigt gosa ihjäl mig. Mattes lilla hjärtegull! Helgen borta var en trevlig utflykt, även om hemresan bestod av tre timmar i en bil i kolmörker tillsammans med en MYCKET missnöjd Lova som jamade konstant hela vägen. Puh!

Det var nÃ¥gra dagar efter vi kom hem som helvetet bröt löst här hemma. Dimma och Leica blev dÃ¥liga i magen, värre än jag nÃ¥gonsin varit med om. De har alltid haft riktiga ”stenmagar”, speciellt Dimma som kunnat äta i princip vadsomhelst. Jag ska inte gÃ¥ in pÃ¥ alltför mycket detaljer i konsistens och sÃ¥nt där som riktiga kattnördar (och smÃ¥barnsföräldrar har jag förstÃ¥tt) brukar snöa in pÃ¥, men det var hemskt. De vanliga knepen hjälpte inte ett dugg, ingen skonkost eller probiotika fungerade. Eftersom jag och Lova precis kommit hem frÃ¥n ett hem med mÃ¥nga andra katter sÃ¥ blev jag orolig att det var nÃ¥got smittsamt. Lova var dock helt frisk, men eftersom katter kan vara symptomfria smittbärare sÃ¥ lugnade det mig inte speciellt mycket. Det kunde ju vara allt ifrÃ¥n kontakt med en annan bakterieflora till nÃ¥got mycket värre.

Eftersom de som äger hanen precis hade fÃ¥tt hem en katt frÃ¥n Rumänien sÃ¥ blev jag extra orolig. En bekant till mig hade importerat tvÃ¥ katter frÃ¥n Rumänien för nÃ¥got Ã¥r sedan och de hade en parasit som heter tritrichomonas foetus, vilket yttrar sig just i hemska illaluktande diarréer. Parasiten har väckt väldigt mycket uppmärksamhet i Sverige de senaste Ã¥ren och det är mÃ¥nga uppfödare som rÃ¥kat ut för stora problem och riktiga tragedier just pÃ¥ grund av importerade katter som haft med sig parasiten. Problemet är att den dels är väldigt svÃ¥r att bli av med, och dessutom är medicinen mot parasiten sÃ¥ pass giftig att den inte är tillgänglig i Sverige utan behöver tas in via veterinär pÃ¥ licens, och det är inte helt lätt att ens hitta en veterinär som är villig att göra detta. Medicinen är sÃ¥ giftig att man mÃ¥ste ha handskar pÃ¥ sig när man hanterar den samt när man tömmer kattlÃ¥dan etc, och det krävs extremt noggrann städning av hela hemmet under hela behandlingsperioden (som är lÃ¥ng). En smittad katt fÃ¥r dessutom inte bo tillsammans med en frisk katt eftersom parasiten är extremt smittsam, och helst ska inte smittade katter gÃ¥ tillsammans heller eftersom de kan Ã¥tersmitta varandra. Medicinen är dessutom hemskt dyr, en behandlingsomgÃ¥ng för en katt kan gÃ¥ pÃ¥ en tusenlapp, och det kan krävas fler behandlingar. Dessutom är det inte säkert att behandlingen hjälper och dÃ¥ finns det inget sätt att rädda katten…

Ni förstÃ¥r alltsÃ¥ säkert min oro. Jag bestämde mig snabbt för att skicka in avföringsprov till SVA (bara det en kostnad pÃ¥ drygt 700 kr), bÃ¥de pÃ¥ tritrichomonas och giardia, som är en parasit med liknande symptom och även den väldigt jobbig av med av med men utan den giftiga medicinen. Bara det var en riktigt vidrig upplevelse – föreställ er att behöva samla in rinnande extremt stinkande sprutdiarré i tre dagars tid i plastpÃ¥sar, utan att fÃ¥ med nÃ¥gon sand i provet… Finns ingen kräksmiley som kan göra rättvisa Ã¥t den erfarenheten. Dessutom tvinga katten att vara instängd ensam under den här tiden, för att kunna identifiera vems bajs det var. Dessa dagar med provinsamling och sedan väntan pÃ¥ att provet skulle bli analyserat sÃ¥ hade jag nog de värsta dagarna i mitt liv. Jag läste förstÃ¥s allt jag kom över under den här tiden. Att höra erfarenheter frÃ¥n andra uppfödare som drabbats av parasiten gjorde mig livrädd, deras vÃ¥ndor och Ã¥ngest med behandling och i flera fall även avlivning där den inte lyckades. Jag grät floder och var i princip beredd att avliva katterna pÃ¥ stört om de hade parasiten, för jag kunde inte se hur jag skulle orka igenom behandling och städning under sÃ¥ lÃ¥ng tid.

Hela den här våndan höll jag mest för mig själv eftersom jag inte ville starta spekulationer kring hankattens ägare. Självklart meddelade jag dem direkt när mina katter insjuknade och berättade om mina farhågor, men annars var det bara ett par av mina vänner som jag berättade för och som stöttade mig. Men tårarna tränger fortfarande fram när jag tänker tillbaks på det, jag kände mig så fruktansvärt maktlös. När svaret äntligen kom så var det NEGATIVT, ingen förekomst av varken tritrichomonas eller giardia. På ett sätt en enorm lättnad, men eftersom det inte är helt ovanligt med falskt negativa svar och katternas magproblem inte ville ge med sig så var jag fortfarande orolig. Jag provade med ALLT, till och med veterinärerna sa att de inte hade några fler tips att ge, och det tog bara aldrig slut. Och inte nog med att hela min tillvaro cirkulerade kring bajs och sjuka katter, pengarna bara rullade ur plånboken med svindyrt veterinärfoder och probiotika med kilopris dyrare än saffran, puh!

Ovanpå allt detta med magarna så har Dimma även en tandsjukdom som heter FORL, eller numera TR vilket står för tandresorption. Sjukdomen gör att tänderna eroderar sönder och är fruktansvärt smärtsam. Behandlingen går ut på att man opererar bort de tänder som är drabbade, och när de är borta försvinner även smärtan. Däremot fortsätter sjukdomen drabba tand efter tand, så man måste hela kattens liv fortsätta att regelbundet operera bort tänder för att katten ska slippa smärtan. Jag ska skriva mer om detta i ett separat inlägg, men oturligt nog var det även just i denna veva hög tid för Dimma att fixa tänderna igen.

Det föll sig inte bättre än att även hennes tandproblem blev en hel historia för sig själv. Det började med att den veterinärklinik som jag tidigare gÃ¥tt till för hennes tandoperationer (Farsta Djurklinik) helt enkelt ”glömde” nämna den lilla detaljen att den veterinär hos dem som hade kompetens att operera kattänder hade slutat sedan mitt senaste besök där. DÃ¥ sa jag ändÃ¥ när jag bokade tiden att min katt hade denna sjukdom och att det var dags för en ny operationsomgÃ¥ng, plus att de dessutom hade hela hennes journal inklusive röntgenbilder och hela faderullan. När jag dÃ¥ kom till veterinären med Dimma pÃ¥ morgonen (skulle lämna av henne pÃ¥ väg till jobbet och hämta henne pÃ¥ väg hem) sÃ¥ säger de detta lite som i förbifarten, och att de istället bara kommer ta tandsten och röntgenbilder och sen skicka dessa till en annan veterinärklinik för bedömning och vidare remiss ifall nÃ¥gra tänder skulle behöva opereras bort. Jag blev helt chockad! Inte nog med att Dimma skulle behöva gÃ¥ igenom en extra sövning helt i onödan, tandvÃ¥rd pÃ¥ katt kostar dessutom enorma summor pengar och ingenting av det gÃ¥r pÃ¥ nÃ¥gon försäkring. Eftersom jag som sagt var pÃ¥ väg till jobbet sÃ¥ kände jag dock inte att jag kunde göra sÃ¥ mycket annat än att gÃ¥ med pÃ¥ deras dumma plan, men jag var sÃ¥ ledsen när jag hämtade ut henne efterÃ¥t att jag stod och grät i kassan och hulkande fick förklara hur besviken jag var pÃ¥ deras agerande och att jag ville att de skulle framföra detta till nÃ¥gon ansvarig (och herregud, det gÃ¥r inte att skriva detta utan att storböla!). Prislappen för detta besök blev 3500 kr.

Röntgenbilderna skickades sÃ¥ till Mälarhöjdens veterinärpraktik för bedömning, de är erkänt mycket duktiga pÃ¥ tänder. När de sedan ringde upp mig med resultaten (mycket riktigt var det ett flertal tänder som behövde opereras bort) sÃ¥ visade det sig att de inte hade nÃ¥gra lediga tider förrän 1,5 mÃ¥nad senare. Och dÃ¥ skulle jag alltsÃ¥ gÃ¥ och veta att hon hade fruktansvärt ont under hela denna tid… Jag ringde istället till Haninge Djurklinik dit jag visste att en kompis gÃ¥tt med sin FORL-sjuka katt. De hade nästan lika lÃ¥ng väntetid, men eftersom de lÃ¥g mycket närmare mig sÃ¥ kände jag ändÃ¥ att det var smidigare att gÃ¥ dit. Samma dag Ã¥kte jag dit med Dimma för en vanlig tandundersökning sÃ¥ att deras veterinär fick kika pÃ¥ hennes tänder. Jag bad även Farsta djurklinik skicka över röntgenbilderna dit. De skrev ocksÃ¥ ut smärtstillande som jag kunde ge under tiden – metacam – men eftersom det kan orsaka diarré och det mycket riktigt fick hennes mage att krascha igen, sÃ¥ slutade jag med det pÃ¥ veterinärens inrÃ¥dan.

Eftersom sjukdomen är sÃ¥ pass smärtsam sÃ¥ gjorde veterinärerna och jag bedömningen att ändÃ¥ gÃ¥ vidare med operationen – trots magproblemen sÃ¥ var Dimma ändÃ¥ i väldigt gott allmäntillstÃ¥nd och visade inga tecken pÃ¥ att vara tärd. Tvärtom blev hon som alltid bara knubbigare och knubbigare (kanske ändÃ¥ en liten tröst i det hela!) och det verkade mer vara matte som led. Operationen gick bra och hon fick med sig sprutor med special-smärtstillande som inte pÃ¥verkade magen. Tyvärr var hennes tänder sÃ¥ hÃ¥rt drabbade att veterinären inte hann med alla tänderna pÃ¥ en omgÃ¥ng utan jag blev tvungen att boka ett nytt besök efter Ã¥rsskiftet (en dryg mÃ¥nads väntetid pÃ¥ en ny tid…). Den första operationen gick pÃ¥ 5900 kr. Och som sagt, veterinärmaten och probiotikan jag gav dem för magproblemen gick pÃ¥ hur mycket pengar som helst, ingen vidare kassa till julklappar…

Operation nummer tvÃ¥ (och sövning nummer tre pÃ¥ tre mÃ¥nader…) blev i januari, ungefär samtidigt som jag hade bilen inne för reparation och service (kuuuul!!!). Även den gick bra och kostade  4900 kr. Vid Ã¥terbesöket en vecka senare när vi skulle kolla stygnen och läkningen sÃ¥ kom dock det fantastiska beskedet – pÃ¥ bara en vecka hade en tand försämrats sÃ¥ pass mycket att även denna nu behövde opereras bort. Gaaaaah!!! Ungefär här förvandlades jag till nÃ¥gon slags känslolös docka som bara kunde dra ett dÃ¥ligt skämt om eländet, tiden för grÃ¥t och tandagnisslan (no pun intended) var liksom förbi. Det var bara att bita i det sura äpplet och boka ännu en ny tid en mÃ¥nad senare. Stackars stackars Dimma! SÃ¥ tapper och snäll varenda gÃ¥ng hos veterinären, men det märktes sÃ¥ tydligt pÃ¥ henne att det här inte var nÃ¥got roligt alls. Även den tredje operationen gick bra, 4500 kr gick den pÃ¥, och vid det här laget var bÃ¥de jag och Dimma igenkända av personalen. BÃ¥de Dimma och mattes plÃ¥nbok fick mÃ¥nga sympatier, alltid nÃ¥got… En totalkostnad pÃ¥ nästan 19 000 kr för endast Dimmas tänder pÃ¥ fyra mÃ¥nader. Herregud, jag är SÃ… GLAD att jag är en riktigt ”spara” och har pengar undanstoppade. Jag skulle inte stÃ¥ ut med tanken pÃ¥ att behöva välja mellan att betala eller avliva en kär familjemedlem.

Under hela denna period gav de mig även (gratis, alltid nÃ¥got!) en hel del tips och rÃ¥d kring katternas magar förstÃ¥s, även om det i ärlighetens namn inte hjälpte speciellt mycket. Efter mÃ¥nader och Ã¥ter mÃ¥nader av kämpande hade jag äntligen fÃ¥tt Leicas mage sÃ¥ pass stabil att hon kunnat börja äta vanlig mat (efter den lååååååångsammaste foderövergÃ¥ng man kan tänka sig). Dimmas mage var dock fortfarande sÃ¥ pass dÃ¥lig att hon inte kunde äta nÃ¥got annat än en viss sort veterinärfoder (Purina EN blötmat á 30 kr burken). Dessutom fanns den bara i sortimentet hos en enda veterinärklinik i näromrÃ¥det, Farsta Djurklinik – ni kan ju tänka er hur roligt det var att behöva gÃ¥ tillbaks dit… Dessutom tog även de denna mat ut sortimentet i denna veva dÃ¥ de skulle bygga om, sÃ¥ jag fick be dem beställa hem detta speciellt för mig. Helst ville jag inte stötta dem med en krona till… Och inte ens nu var Dimma helt bra i magen, hon fick Ã¥terfall med jämna mellanrum och dÃ¥ fick hon extra probiotika i maten och sÃ¥ brukade det lägga sig efter ett par dagar.

NÃ¥gon gÃ¥ng runt början av april bestämde jag mig för att det var dags att göra en ordentlig undersökning pÃ¥ henne, sÃ¥ jag bokade in en sÃ¥dan hos Haninge djurklinik. Det blev en mycket gedigen genomgÃ¥ng av Dimma och en provtagning som självklart inte visade nÃ¥gonting fel. Veterinären sa att i de här fallen sÃ¥ är det oftast ingen idé att behandla med antibiotika, eftersom det som bekant har en försämrande effekt pÃ¥ magen och dessutom troligtvis inte ens skulle ge nÃ¥gon som helst effekt. Hon berättade ocksÃ¥ att hon hade en katt som hade exakt samma problematik, och hon sa att det enda att göra var att över en lÃ¥ng tid (kanske för alltid) ge bra skonkost och lägga till probiotika när katten fÃ¥r ett skov med dÃ¥lig mage. Just detta foder tyckte hon dessutom var överlägset bäst dÃ¥ det har en blandning av lÃ¥nga och korta fibrer och alltsÃ¥ var bra bÃ¥de för mage och tarm, eller nÃ¥got sÃ¥nt. Det var som sagt ett tag sen detta veterinärbesök var nu. Det kostade för övrigt 3100 kr. 😉

Sagt och gjort, sÃ¥ fick det bli. Jag bestämde mig dock för att ta en kattväns rÃ¥d och beställa veterinärmaten via nätet frÃ¥n England till en betydligt lägre kostnad än här hemma, nästan halva priset. Jag beställer frÃ¥n www.medicanimal.com och är nöjd, förutom att paketen mÃ¥ste kvitteras vid leverans och de förstÃ¥s alltid (förutom när jag prickade in en beställning under semestern) kommer när jag är pÃ¥ jobbet, vilket betyder att jag mÃ¥ste hämta ut ett väldigt tungt paket pÃ¥ utlämningsstället varenda gÃ¥ng. Och paketen är väldigt dÃ¥ligt packade sÃ¥ kartongen brukar se väldigt medtagen ut, och en hel del buckliga burkar. Dock har det aldrig varit nÃ¥got fel pÃ¥ dem, och med tanke pÃ¥ prisskillnaden sÃ¥ känns det värt det…

Sedan dess har jag alltsÃ¥ fÃ¥tt acceptera att Dimma inte kan äta nÃ¥gon annan mat än detta. Vad det än var hon drabbades av sÃ¥ kommer hennes mage troligtvis aldrig Ã¥terhämta sig igen, men som sagt, jag har haft gott om övning pÃ¥ att tänka att pengar trots allt bara är pengar. Det innebär dock även att hon aldrig fÃ¥r äta kattgodis eller andra smakprover pÃ¥ mat igen, och jag känner mig som en hemsk matte. Hon är sÃ¥ fruktansvärt matglad denna katt och hon mÃ¥ste verkligen undra vad hon gjort som helt plötsligt inte fÃ¥r ett enda smakprov pÃ¥ godsakerna längre. Dessutom blir det en hel del pyssel med matandet här hemma – av olika skäl vill jag inte att de andra katterna ska äta hennes veterinärmat förutom som smakprov dÃ¥ och dÃ¥, och hon fÃ¥r förstÃ¥s inte äta deras mat, sÃ¥ numera fÃ¥r de mat i separata rum. Och eftersom jag helst vill att de av hälsoskäl äter blötmat eller färskfoder, men Lova är en sjukt envis och bortskämd katt som oftast vägrar allt annat än torrfoder, sÃ¥ blir det tre katter i tre rum, tre gÃ¥nger om dagen. Puh!

Där var väl egentligen sagan slut för 2014 i alla fall. Det blev som ni förstod ingen mer parning pÃ¥ Lova, man skulle kunna säga att jag blev ganska rejält avskräckt i allt vad katter innebär. Kunde inte stÃ¥ ut med tanken pÃ¥ att riskera att fÃ¥ hem nÃ¥gon smitta, eller att föda upp katter som riskerar att fÃ¥ samma helvetessjukdom som Dimma. Självklart har det förutom allt trassel även varit väldigt mycket positivt ocksÃ¥. Det är helt obeskrivligt sÃ¥ mycket lycka de skänker, mina smÃ¥ älsklingar! Det fÃ¥r bilderna i detta inlägg symbolisera. Det spelar ingen roll att det inte blir nÃ¥gra fler kattungar, jag är sÃ¥ glad för min lilla familj, den är fullt tillräcklig. De har alla tre sina egna sidor som gör att jag inte för en sekund vill vara utan dem, även om de ger mig grÃ¥a hÃ¥r till tusen ibland. Men sÃ¥ är det väl med alla smÃ¥ familjemedlemmar? 😉

Innan jag avslutar detta inlägg sÃ¥ mÃ¥ste jag bara lägga till den senaste veckans nyheter. Efter mycket om och men sÃ¥ fick jag äntligen ändan ur vagnen och bokade kastrering för Lova. Min uppfödning skulle gÃ¥ i graven, inga fler katter frÃ¥n min uppfödning gÃ¥r i avel utan här slutar historien för hela Cheesericas-uppfödningen. Vemodigt som tusan, men nu var beslutet äntligen stött och blött och fattat en sista gÃ¥ng. Jag passade även pÃ¥ att boka in vaccination och tandkontroll för alla katterna, eftersom det var dags för Dimma igen och jag förstÃ¥s ville kolla även de andra tvÃ¥. Och självklart visar det sig att bÃ¥de Leica och Lova även de har FORL/TR. Ett besked som faktiskt inte gjorde mig förvÃ¥nad, eftersom en kompis till mig som är veterinär nyligen berättade att det nu finns forskning som visar att 80% av av alla katter över 10 Ã¥r visar tecken pÃ¥ FORL. Mina rÃ¥kade bara fÃ¥ det förr snarare än senare… Och tragiskt har Lova som bara är 3,5 Ã¥r det värst av dem alla, hon har flera tänder som är sÃ¥ illa däran att de är halvvägs borta. Mer om detta kommer i ett annat inlägg, men gissa om att jag är glad att jag inte avlat pÃ¥ henne…

Avslutar med en riktig bildbomb på de fyrbeningar som skänker mig så mycket tårar, pussar, katthår och kärlek att jag inte kan säga annat än att jag älskar dem med hull och hår, på gott och ont!