Det är inte alltid lätt att vara kattuppfödare! Mycket väntan och oro, och lite oro till blir det, och när man har såna där obeskrivligt söta kattungar hemma frågar folk ofta hur man någonsin klarar av att se dem flytta härifrån. Och visst är det sorgligt på ett sätt att säga hejdå till en familjemedlem och veta att den aldrig mer kommer vara ens egen igen! Men varje kattunge får ju sen ett alldeles eget hem och en familj som älskar dem, och det är så underbart att se hur glada de blir som får en ny liten vän med sig hem. Något av det bästa med att vara kattuppfödare är ju att få dessa små rapporter på mail eller kanske via ett sms om hur det går!

Jag har en alldeles speciell liten solskenshistoria som jag mÃ¥ste dela med mig av! I min första kull, ostkullen, sÃ¥ var det en kille som blev kvar lite extra länge här hemma hos mig. Det var Roquefort, min första lilla ”Dimmakopia”, blÃ¥ colorpoint precis som sin mamma. En blÃ¥mögelost med namn efter musen i Aristocats. 😉 När han öppnade ögonen för första gÃ¥ngen sÃ¥ gick hans blick rakt in i själen, en liten sparvunge med stoooora ögon som djupa brunnar!

Och ju äldre han blev, desto sötare blev han! Han hade nästan dubbelt sÃ¥ stora ögon som sina syskon ett tag. 😉

Vid veckofotograferingarna fanns ingen mer samarbetsvillig. Jag fick en sån otroligt rolig bildserie på honom en gång, bilderna finns att se här med nummer 1-8. Här är den sista bilden, visst skulle han passat som utvikspojke i vilken tidning som helst?

Men trots att han charmade sÃ¥ mÃ¥nga, sÃ¥ ville aldrig det rätta hemmet dyka upp! MÃ¥nga var intresserade av honom men av tusen olika anledningar blev det aldrig hans tur. Alla syskonen blev stora och flyttade men min söta lilla ”Rocky” blev kvar hos mig och Dimma! Och för varje dag som gick sÃ¥ blev han bara mer och mer underbar, ett riktigt litet gosmonster som rullade ihop sig intill min huvudkudde varje natt och spann sÃ¥ fort man lyfte upp honom. Ja, ingen kan beskylla honom för att inte göra tillräckligt bra reklam för sig själv Ã¥tminstone!

Min mamma tyckte sÃ¥ synd om honom, ingen ville ha honom, och skulle den stackaren inte fÃ¥ bo hos henne istället? 😉 Men inte en DAG under hela denna period var jag orolig för att han inte skulle bli sÃ¥ld! Jag visste att det rätta hemmet väntade där ute pÃ¥ honom, och tills dess passade jag pÃ¥ att njuta till fullo av min älskade lilla pojke. Självklart blev det svÃ¥rare och svÃ¥rare att sälja honom ju äldre han blev – men det berodde inte pÃ¥ brist pÃ¥ spekulanter utan för att kraven pÃ¥ den som skulle fÃ¥ ta hand om min gullunge bara ökade och ökade… 🙂

Och sÃ¥ en dag, när Roquefort hade hunnit bli hela 5 mÃ¥nader gammal, sÃ¥ fick jag ett sÃ¥nt gulligt meddelande pÃ¥ telefonsvararen tillsammans med ett mail, ett par som letat länge efter en ragdoll men inte hittat nÃ¥gon som fallit dem i smaken. Vi bestämde att de skulle komma och hälsa pÃ¥ och se hur det kändes, och det var med lite blandade känslor som jag väntade pÃ¥ besöket. Jag hoppades och hoppades att det skulle stämma denna gÃ¥ng, men samtidigt var det ju MIN pojke vi pratade om…

När de väl kom och hälsade pÃ¥ sÃ¥ försvann alla mina tvivel pÃ¥ en gÃ¥ng. Jag kände direkt att detta var sÃ¥ RÄTT! De hade ingen katt sedan innan och ställde mÃ¥nga frÃ¥gor, och det var som om de läst en handbok i vad den perfekta kattungeköparen skulle frÃ¥ga. 🙂 De tyckte att det var bra att han var lite äldre, för de ville ha en katt som kommit ur det värsta ”kattungestadiet”. Och de sa en massa söta saker, som att Roquefort hade en ”glad mun”, dvs att hans mungipor pekade uppÃ¥t sÃ¥ han sÃ¥g ut att le! Redan pÃ¥ väg ut i hallen sÃ¥ pratade de om hur de skulle bygga om i sitt hus för att det skulle passa för en katt!

NÃ¥gon vecka senare sÃ¥ kom de för att hämta Roquefort till sitt nya hem. Sedan dess har jag inte för en sekund Ã¥ngrat att han fick flytta. Han har fÃ¥tt det bästa hem en katt kan fÃ¥, med en husse och en matte som älskar honom. Dagen efter han flyttat sÃ¥ fick jag ett MMS med en bild pÃ¥ Roquefort som sov med huvudet pÃ¥ husses arm. Texten löd: ”Vi hade bestämt att han inte skulle fÃ¥ sova i sängen…”

Vill bara säga TACK till Eva och Jonas för att ni föll för just min pojke i stora vida världen! Jag får mailrapporter med jämna mellanrum och har skrattat så jag gråtit åt alla tokiga upptåg han haft för sig. Och ingen är gladare än jag för att de sedan även tar hand om Ricoh ifrån min andra kull, fotokullen. De väntade länge och tålmodigt på att en lekkompis till Roquefort skulle födas, och nu är de två halvbröderna bästa vänner!

Tänkte avsluta med en bildkavalkad av bilder jag fått på pojkarna tagna på deras sommarsemester uppe i Umeå. Roquefort har blivit den stiligaste pojken man kan tänka sig, och Ricoh ägnar dagarna som en riktig kattunge åt att busa.

Roquefort, en riktig kopia av sin mamma, men med mycket mer päls!

Och busungen Ricoh kämpar pÃ¥ att växa sig upp i trädtopparna…

Visst är de otroligt söta ihop?

Puss på er båda två, gammelmattes utflyttade stora älsklingar!